Medlemskapet i unionen, en granskning
Medlemskapet i unionen är ett tve-eggat svärd. Å ena sidan tar Piratpartiet inte ställning för eller emot medlemskapet som sådant även fast vissa grupper av medlemmar tydligen tycker att vi bör vara emot. Å andra sidan är Piratpartiet emot Lissabonfördraget (se kanske hellre den här motionen från årsmötet i mars), eftersom fördraget i så stor utsträckning bygger på det konstitutionella fördraget från 2004 vars demokratiska brister var mer än påtagliga.
Jag anser det nödvändigt att ändå bena ut varför vi ska vara medlemmar i unionen över huvud taget. Vänsterpartiet är t ex för utträde ur unionen (s. 18). En av deras främsta invändningar, som för övrigt också går igen hos Junilistan, är EU:s överstatliga inslag.
Det finns många goda anledningar till att ett europeiskt samarbete som sådant är bra. Homogena trafikregler, gemensamma regler för handel med varor över gränserna och insatser för miljön har stor inverkan på individers möjligheter i unionen, även om man inte direkt märker det.
Men många av de fördelarna skulle också kunna uppnås via medlemskap i EES-samarbetet, där bland annat Norge, Island och Schweiz är medlemmar.
Man kan då invända att Norge, Island och Schweiz inte alls har samma möjligheter att påverka unionen inifrån som man har som medlem, men samtliga dessa länder kan själva välja om de vill haka på en viss bestämmelse från unionen eller inte. Att de sen i praktiken sällan säger nej betyder inte att de inte kan. Bland fördelarna för dessa länder räknas också att de inte drabbas av sanktioner från EU om de låter bli.
Svenska riksdagen är bundna att följa förordningar och direktiv. Och Europaparlamentet har visserligen inflytande över lagstiftningen i EU - de kan till och med ändra i lagtexter - men sista läsningen sker alltid hos rådet. Så även för Europaparlamentet blir utvägen från dålig lagstiftning oftare nej, än bra påverkansarbete inifrån.
Bland icke-medlemmarna Norge har också visat sig utnyttja sin ställning på flera konstruktiva sätt. 2004 antog man en handlingsplan för att skriva av skulder till u-länder, vilket inte varit möjligt om man varit medlem i unionen utan att först få samtliga unionsmedlemmars godkännande. På senare tid har det också blivit uppenbart att Norge har betydligt bättre handlingsutrymme i telekomfrågor.
Innan Lissabonfördraget går igenom spelar dock frågan om medlemskap eller utträde någon roll. I teorin är det möjligt att utesluta en medlem om Europeiska rådet, med undantag för det berörda medlemslandet, bestämmer att så ska ske. Men i fördragstexterna finns inget som stödjer det. Påverkansfrågan är också ganska viktig och flerfacetterad. Som medlemmar kan vi skapa bra fördrag, inte bara genom parlamentet utan också genom att hålla nära kontakt med våra egna ministrar som ju sätter agendan i ministerrådet. Som icke-medlemmar skulle vi bara kunna säga nej till de dåliga. Och det är nog framför allt därför jag ändå känner att EU-medlemskapet kan vara värt det.
