Text: Aa Aa Aa

Guide till europeiska lagar, konventioner och handelsavtal

1. IPRED och IPRED2
2. Telekompaketet
3. Lissabonfördraget
4. Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter (EKMR)
5. FRA-lagen

IPRED och IPRED2

Hette ursprungligen "föreslaget direktiv om civilrättsliga och straffrättsliga sanktioner på immaterialrättens område", men är numera uppdelade i två direktiv: ett som hanterar de civilrättsliga sanktionerna (IPRED) och ett som hanterar de straffrättsliga (IPRED2). Detta har givit direktiven smeknamnen Sanktionsdirektivet respektive Kriminaliseringsdirektivet.

En sanktion är en åtgärd man vidtar för att få någon att upphöra med en viss oönskvärd aktivitet. De här båda direktiven syftar till att få privatpersoner och juridiska personer att upphöra med intrång i upphovsrätter och andra immaterialrättsliga värden. Det kanske mest påtagliga för varje privatperson i Europa är dock hur hårt direktiven går ut för att straffa privatpersoner som fildelar upphovsrättsskyddat material på internet.

Särskilt sanktionsdirektivet har utökat möjligheterna för privata intressegrupper att få reda på abonnenters personuppgifter i syfte att kunna stämma eller hota att stämma den de tror begått ett intrång. Dessutom har sanktionsdirektivet i Sverige inneburit att bedömningen av skadeståndets storlek kraftigt avvikit från tidigare rättspraxis, där skadestånd normalt sett varit väldigt låga. Sanktionsdirektivet innebär alltså två viktiga förändringar: de personuppgifter du lämnar till din ISP, inklusive vad och när någon från din IP-adress gjort något, blir inte längre privata, och skadeståndsskyldigheten blir långt mycket högre än för andra, kanske egentligen grövre, brott som våldtäkt eller misshandel.

Kriminaliseringsdirektivet skärper straffskalan. Eventuella böter blir högre än de tidigare varit (i svensk rättspraxis just nu runt 80 dagsböter för fildelning av upphovsrättsskyddat material via DC, oavsett mängd fildelat material). Dessutom införs fängelsestraff på upp till fyra år för intrång i upphovsrätten, även om det skett för privat bruk. Här finns dels problem straffskalorna som sådana: är det rimligt att skjuta myggor med kanoner? Dels finns problem med att EU försöker lägga sig i straffrättsliga bestämmelser i medlemsstaterna: EU har lite eller inget mandat att bestämma det.

Som det ser ut nu kommer Kriminaliseringsdirektivet att kunna bli en av de frågor som behandlas av parlamentet nästa mandatperiod.

Telekompaketet

Det ursprungliga "telekompaketet" kom till 2001 och 2002, när man antog fyra direktiv som skulle reglera telekommunikationsmarknaden. Det främsta syftet med telekompaketet var att skapa enhetliga regler för bland annat hur tjänsterna ska kunna vara kompatibla över gränserna och hur användares persondata i sådana fall skulle skyddas över de olika näten. Kort sagt, hur ser man till att konsumenter kan skicka billiga SMS över gränserna i EU? Och hur ser man till att en svensk operatörskund alltid har tillgång till ett nät även i andra EU-länder? Reglerna finns i telekompaketet!

För ett par år sedan insåg man dock att det kunde vara på tiden med en uppdatering av reglerna i telekompaketet. Det har hänt mycket sedan 2002, och vissa av reglerna gick helt enkelt inte längre att applicera på marknaden, samtidigt som nya problem i behov av nya regleringar uppstått.

Därför lades ett förslag på uppdateringar av de fyra ursprungliga direktiven, och det är detta uppdateringsförslag som gjort sig känt i debatten om telekompaketet det senaste året.

Konflikten kring telekompaketet rör huvudsakligen inte det de nya förslagen reglerar, utan vad de inte reglerar. Samtidigt som man utformat ett lagförslag som skulle täckt behoven för ett par år sedan, har det nämligen uppstått nya problem för europeiska nätkonsumenter som är ett ännu större problem än gamla regler! Medlemsländerna har visat sig ivriga att införa lagar som hotar hela internets struktur!

De regler som framför allt ser ut att kunna komma saknas i telekompaketet är de som reglerar användares rätt att inte få sin uppkoppling godtyckligt fråntagen sig, annat än via domstolsbeslut, samt användares rätt till odiskriminerande tillgång till internet.

Telekompaketet kommer fortsätta behandlas i den sista delen av EU:s lagstiftningsprocess ("tredjebehandling" eller "förlikningsprocess") nu i höst.

Lissabonfördraget

Lissabonfördraget är en uppdatering av EU:s så kallade "ramfördrag", det vill säga, det grundläggande ramverk som bestämmer hur unionen ska arbeta. Ramfördragen står över all annan europeisk och nationell lagstiftning och fungerar i praktiken lite grann som en form av konstitution.

EU har tidigare haft tre ramfördrag. Det första är fördraget om tullunionen, det andra om den inre marknaden, och det tredje om atomspridning. Sedan unionen bildades 1993 har fördragen uppdaterats i två omgångar. Lissabonfördraget är alltså den tredje uppdateringen sedan EU bildades, och innebär i särklass flest förändringar.

Sedan unionen bildades 1993 har dessa tre fördrag uppdaterats två gånger, 2000 och 2002. Lissabonfördraget är alltså den tredje uppdateringen, och innebär i särklass flest förändringar.

De tre ramfördrag som finns idag tänks ersättas av ett enda. Det skulle innebära en väsentlig förbättring av överskådligheten i EU:s ramfördrag.

Men Lissabonfördraget innebär också en del institutionella förändringar, och en utökning av de politikområden EU kan fatta beslut i. Bland annat innebär Lissabonfördraget att Europaparlamentet får lite mer makt. I praktiken innebär att EU blir lite mer överstatligt, det vill säga går mot mer federala strukturer. Dessutom ska EU få en permanent ordförande, med ämbetsbeskrivning lite halvlikt den som en president vanligtvis has, och en ständig utrikespolitisk representant, som kan uppfattas lite grann som en utrikesminister. Även detta kan uppfattas som en federal rörelseriktning.

EU skulle med Lissabonfördraget kunna föra en mer homogen och konsekvent utrikes- och säkerhetspolitik. Dessutom önskar man att EU:s medlemsstater ska kunna förbättra sitt rättsliga och polisiära samarbete.

Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter (EKMR)

EKMR skapades och skrevs under i början av 1950-talet, som ett sätt att garantera mänskliga rättigheter för samtliga medborgare i de länder som ratificerat konventionen. Sverige ratificerade konventionen 1952, och skrev då in den i sin lagstiftning. I Sveriges rikes lag återfinns den precis efter regeringsformen.

EKMR innehåller bland annat rätten till en snabb och rättvis prövning i domstol, men mest känd i piratsammanhang är nog rätten till privatliv i artikel 10.

Brott mot EKMR i konventionsbunden stat tas upp av Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (EDMR) i Luxemburg. Denna domstol ska inte förväxlas med EG-domstolen, som enbart dömer fall som har att göra med EG-rättsliga regler (sådana regler vi idag förmodligen bättre känner igen som regler stiftade av Europeiska unionen).

Att ha godkänt och inkorporerat EKMR i sin nationella lagstiftning är dock ett krav för att få bli medlem i EU. Samtliga medlemsländer är alltså var för sig bundna av konventionen.

Inför diskussionen om en EU-konstitution pratade man också om att binda unionen som sådan till EKMR. Skulle Lissabonfördraget gå igenom, innebär det alltså att inte bara varje medlemsland och dess lagstiftning svarar för kompatibilitet med EKMR, utan dessutom EU självt och EU-lagarna själva. Den stora fördelen med det skulle vara att privatpersoner skulle kunna stämma själva unionen för brott mot mänskliga rättigheter. Idag är man hänvisad till att stämma enskilda medlemsländer var för sig.

En dumhet, som jag inte är säker på hur pass utbredd den är, jag hört är att Lissabonfördraget via EKMR försöker återinföra dödsstraffet i Europa. Det är naturligtvis vansinne, och den formulering i EKMR som tillåter dödsstraff om det är ett av staten sanktionerat straff för vissa brott var tillkommen i en tid då vissa europeiska stater fortfarande praktiserade dödsstraff för exempelvis högförräderi. Idag finns knappast någon önskan, varken hos konventionsslutande stat eller EU som sådant, att befatta sig med ett sådant straff.

FRA-lagen

FRA-lagen är inte en EU-lag. Den berör svensk signalspaning och underrättelsetjänst och beslutas om på nationellt plan.